PLADASK

VEM JAG ÄR, VEM JAG VILL VARA

OCH VEM JAG EGENTLIGEN ÄR

Hej, jag heter Jesper. Jag är en kille på 21 år och jag har absolut ingen koll på vem jag är. Jag är killen på titelbilden. Jag röker, tittar på den sorgsna massan runtomkring mig, suckar djupt och funderar på vad fan vi människor håller på med. På det senaste har det hänt ganska mycket för mig, som på allvar har satt igång tankarna om vem jag är, hur jag ser på andra och vem jag tror att jag kommer bli i framtiden. Hur andra ser på mig kunde jag inte bry mig mindre om - Nästan.

Det är svårt, för på ett plan definieras man av hur andra ser på en, vad det finns för objektivt värde hos en själv, dvs pengar, kläder och social status. Eller hur stor din kuk är. Jag valde att måla upp de olika "jag" i paint, dels för att det är väldigt avkopplande och dels för att det bäst beskriver hur jag ser på mig. Om ni vill se alltså.

Så vem är jag?

Eller kanske mer "vem tror jag att jag är". Det sägs ofta att det som först poppar upp i huvudet är oftast det som ligger en närmast om hjärtat, vare sig det är bekymmer eller glada stunder. Det jag tror på nu är hur tom min plånbok är, hur mycket jag älskar mina vänner som ställer upp för mig och att jag faktiskt inte är en sådan tokig människa ändå.

Jag är en hyffsat normal kille som gillar lite allt möjligt och som är duktig på lite allt möjligt. Det som särskiljer mig från resten av den tråkiga skaran är att jag är skvatt galen, tydligen, eller, "du är så knäpp Jesper" som jag ganska ofta får höra. En knäpp grej; jag vet inte vad man ska säga i främmande situationer, så jag kläcker ofta något som är helt irrelevant och som dödar konversationen - helt. Pinsam tystnad. Det är inte först förrän precis efteråt jag kommer på hur illa det lät och att jag måste tolkas som ett fruktansvärt horribelt elakt fragmatuggande monster.

I främmande situationer kan jag även bli helt förlorad i min egen lilla tankebubbla. "Ibland, när man snackar med dig Jesper, så är det som att du blir förlorad i din egen tankebubbla" kläckte en polare till mig, och tro fan, det stämmer, jag flyter bort i mina egna tankar, inget illa menat. Men med riktigt tråkiga människor som vet in och ut på hur man monterar ett JAS 39 GRIPEN och som bara måste berätta om det, åhå! Då blir jag bara lost. Då tänker jag gärna på att jag gör vad som helst bara han-snälla-snälla-för-fan-håll-käft-sluta-prata så att jag kommer därifrån. Men jag är för artig och lyssnar på skiten ändå. Men! Jag tänker på annat under tiden!

Okej, nog om det. Ni kommer att få ta del av mina obskyra tankar genom framtida blogginlägg, om ni så väljer det. Kanske ni är lika mentally returded som jag är. Vet ej. Men nu vet ni lite om vem jag är och hur jag är funtad.

Så vem vill jag bli?

Öh, jag vet inte. Jag har ingen aning. Inte så att jag är ointresserad av de yrken som flottar runt i arbetsmarknadens diskho, utan mer att jag vill för mycket. Jag vill jobba inom kustbevakningen, jag vill bli en upptäcktsresare (som snusmumriken, den lille eremit-knarkaren), jag vill äga ett hus vid en sjö och springa runt där med min fru och vara sådär lycklig som man bara är på film.

Jag skulle kunna vara en rockstjärna som står på en skateboard, som i sin tur står på en surfbräda, som jag surfar in på scenen med. Allt detta medans jag river av tunga och plågsamma solon på min Les Paul 59'a, gjord Mahogny/Ebenholtz med stallet Bigsby vibrato tailpiece + Humbuckers som pickups.

Självklart går allting väldigt bra för mig. Åtminstone i fantasin. Ibland när jag går på toaletten så intervjuar jag mig själv i smyg, där jag spelar både reportern utöver mig själv som kändis.

"Hur kommer det sig att du har lyckats så himla bra med ditt liv och med din karriär Fantastic Mr Jesper?"

Eftersom jag är utav ödmjuk karaktär så blir svaret "Jag vill bara finnas här för mänskligheten. Don't leave your mark in society, leave it ON society. Alla ungdomar därute, gör som jag och ge aldrig upp".

"Fantastiskt Jesper, fantastiskt" svarar reportern och sen dricker vi alla snaps för det är jul.

Så vem är jag egentligen?

Bara det att jag sitter här tidigt på morgonen, otroligt trött och funderar på vem jag är, trots att jag måste sova, borde säga ett och ett annat om mig och vem jag är. Jag hatar ansvar. Det är bara för att jag är ohyggligt dålig på att fördela energin jämt över månaden.

Förklaring: För det mesta gör jag 80% av det som ska göras under en månad och tänker att det kan jag göra imorgon eller om en vecka. Men de resterande 20% ligger kvar tills det blir en jättehög av ansvar och måsten som ska göras och ta itu med. Jag får panik, forcerar bort alla de där måsten, skiter i dem och tänker inte på dem. Sen får jag mer panik och ångest över att jag har struntat i de dära måsten. Sen lyckas jag vända den här negativa energin till något positivt och beslutar att "Herrejävlar! Nu ska jag fan bli som en ny människa! Ut och springa varje dag! Köpa en kalender för att planera!".

Så sliter jag som ett djur och lyckas göra runt 80% av det jag behövde göra, lägger de restererande 20% på hyllan och tycker att jag fan förtjänar en pizza nu för att jag har varit så duktig och så var cirkeln sluten.

Så blir jag knäckt. Nej, nu ska jag bli en ny bättre människa!